Dagen gick som vanligt utan känningar, jag gjorde mig iordning för att åka hem till svärfar för att fira hans födelsedag med pizza & tårta, jag hade tidigare i veckan klagat över att jag inte orkar vara gravid längre och läste om att zonterapi kunde skynda på en förlossning, toppen! Stefans syster har precis utbildat sig så väl på kalaset stängde vi in oss i vardagsrummet framför idol och hon körde zonterapi på mig och tryckte på magen,underliv samt på livmodern ( punkterna i fötterna ) jag kände ingenting förrutom rörelser och att magen va stenhård vilket den brukade vara när de va mycket aktivitet där inne. Vid halv nio åkte vi från västland där svärfar bor så vid 21 va vi hemma igen, jag hann bara kliva innanför dörren innan jag kände att det rann, att jag kissade på mig? jag satt på toa en stund och kände att det bara rann ut fast jag inte ens kissade, jag drog på mig byxorna igen och gick ut i köket, samma sak igen! satte mig på toa och de sipprade ut, hade trosskydd på mig som jag fick byta hela tiden och de va ju bara vitt så jag visste ju att de inte va kiss och de kändes ju inte som att jag kissade utan de bara sipprade ut så tanken slog mig, går vattnet? varför känner jag inget?

 

jag ringde till Mandy som vart helt till sig när jag berättat och hon sa att de va vattnet som gått och jag måste ringa in, nä de ville jag inte eftersom jag tidigare vart in och sedan blivit kvar och de orkade jag inte jag ville bara gå och lägga mig eftersom jag va trött och hade ganska ont i huvudet. Mandy skulle googla på vad de kunde vara så medans ringde jag min tvillingsyster och berätta och hon sa samma sak, de är vattnet som har gått,ring in! Nää jag ville inte eftersom jag inte hade några värkar , ingenting!  pratade även med mamma och hon sa precis samma som mandy och Martina..

 

Jag pratade med Mandy ingen i telefonen och hon hade googlat att de va vattnet som hade gått, jag kommer ihåg att under samtalen stod jag i köket och försökte hålla tätt,gick inte! satt på toa och det bara sipprade ut. när jag stod i köket kommer Stefan in medans jag har Mandy på andra sidan luren och jag kommer på, jag kanske ska berätta för stefan? jag hade inte ens tänkt på att säga till han? vad tänkte jag med? de va nog bara för jag va så till mig men samtidigt inte trodde på vad som hände och vad som väntar mig.. jag lag på med Mandy och berättade för stefan i köket att de bara rann ur mig och alla trodde de va vattnet, han ville att jag skulle ringa in till förlossningen men jag valde igen att inte ringa och berättade varför att jag inte kände någonting!

 

Vid ca 23.00 ringde jag Mandy igen och sa att det fortsatte rinna men jag kände inget, hon sa igen RING! då slog de mig att jag kanske ska ringa in i alla fall och höra vad de kan vara så vi lag på och jag ringde in till förlossningen i Uppsala och berättade allt och hon tyckte de lät som att vattnet kunnat gått så jag skulle komma in för en undersökning om de va fostervattnet, vi packade ihop allt i bilen och brumma in till Uppsala.

 

strax efter 12 ( på natten ) när vi åkt förbi Storvreta,gamla uppsala kom de som små mensvärkar som kom lite då och då, jag berättade för stefan men att de bara va små så han inte börjar köra som en tok sista biten. När vi parkerat utanför förlossningen kom de en värk som kunnat vikt mig dubbelt på asfalten.

 

Väl inne i undersökningsrummet fick vi lyssna på hjärtljud och mäta värkar, kände fortfarande små mensvärkar men inget allvarligt och de syndes även på maskinen där så jag visade stefan att när det närmar sig 25-30 är de en värk och han satt och tittade hela tiden och höll min hand medans jag andades djupt imelllan värkarna. Barnmorskan kom in och en läkare som skulle undersöka mig om de va fostervattnet som hade gått, jag drog ner byxerna och där RANN vattnet med en jäkla fart ut på golvet , vi alla skrattade och sa - ja där gick i alla fall vattnet! så jag kunde ta på mig byxerna igen och lägga mig, Barnmorskan sa att vi fick sova kvar på BB eftersom jag inte hade några kraftiga värkar eller så fick vi åka hem, jag valde att jag ville hem! hem till min säng jag orkade inte vara på sjukhus, hon lämnade oss i rummet så vi fick komma överens om hur vi ville göra eftersom Stefan ville vara kvar.

 

efter en stund kom kraftiga värkar med små mellanrum och jag kände att jag inte kunde , jag kunde knappt andas eller förstå att de va igång, stefan ringde på klockan så barnmorskan kom in och Stefan sa - de är igång nu! värkarna kommer med korta mellanrum, hon sa att hon skulle fixa ett förlossningsrum vi får komma in till sen såg jag att hon sprang iväg och efter ett tag kom hon tillbaka, jag fick en sjukhusskjorta och blöja * haha* och där va värken igång igen så jag fick luta mig emot sängen samtidigt som stefan höll mig. vi gick sedan in till förlossningsrummet och fick två nya barnmorskor som skulle vara med under förlossningen.

 

Hon bad mig ta av mig trosorna och lägga mig för en undersökning om jag hade öppnat mig och när jag tog av mig trosorna va blöjan full av blod, jag skämdes samtidigt som jag visste att de va noramalt och jag fick bara fram - de är BLOD!  klockan va strax innan 2 på natten, jag lag mig ner på sängen och hon undersökte mig och jag väntade mig bara " du är inte öppen" men hon säger - heh ja Johanna du är öppen 7,5 nästan 8cm" !!!! WHAT? jag fattade ingenting, ingenting!! allt hade gått så fort och varför hade jag inte känt något? ..

 

jag fick lustgas och dom satte nålar, jag andades igenom värkarna eftersom lustgasen inte funkade! första 30 sekundrarna använde jag lustgas sen slet jag bort den och andades som en galning mellan . jag höll så hårt i stefan och bet mig i läppen och kände hur det börjar trycka på utav sig själv, va de de här som va krystvärkar? Ena barnmorskan såg att jag ville trycka på så hon undersökte mig igen och där va jag öppen 10 CM, helt galet de hade bara gått 30 minuter sen jag va öppen 7,5 8cm.. klockan va ca halv 3 kvart i 3 jag minns bara att jag krystade och krysta i värkarna och skrek som en idiot av smärta, jag höll på att avlida kändes de som men jag kämpade på för jag visste att jag skulle få något vackert om bara ett par minuter..

Hon kände och huvudet låg så pass långt ner så jag behövde bara krysta några gånger till sa hon och jag sket i hur ont de gjorde h*n skulle ut! de kändes som jag bajsade ut en melon, jag fick en sån kraftig värk så jag kände paniken i kroppen jag ville inte jag orkade inte, jag tittade på stefan och sen skrek att jag inte ville. han kände min panik och han visste inte vad han skulle göra ( berättade han i efterhand ) men jag såg på honom att han verkligen led över att se mig sådär och ha så ont. klockan närmade sig kvart över tre och h*n låg så långt nere så vid värken tryckte jag på utahelvete och sen hör barnmorskan säga - Nu johanna får du inte krysta, gör ingenting fören jag säger till och när du får en värk säg till och sen krysta, jag minns att jag får panik vadå inte gör något så jag frågade - vad HÄNDER??? och hon svarade mig - huvudet är ute, vill du känna?

 

Nej, de hade jag inte tid med kände jag jag ville bara krysta, jag hade så ont och jag fick aldrig någon värk, barnmorskan sa till mig att jag hade en värk och skulle krysta men inte ens värken kände jag utan hade full upp med smärtan där nere av huvudet - aj aj aj!! ursäkta om jag skrämmer upp någon nu men jag måste berätta hur jag kände och tyckte. när värken väl kom som hon sa så krysta jag på och kände hur tom jag blev, jag hörde världens vackraste ljud  barnskrik! dom lag upp mitt barn på mitt bröst och jag hör stefan viska i mitt öra - älskling, de är en liten flicka! åååh hon va äntligen här min,våran lilla lilla tjej på 2860g och 48cm. vilken lycka! 03.29 tittade hon ut och hon är så värd all smärta jag hade! jag älskar henne av hela mitt hjärta från första stund. stefan klippte navelsträngen och vi blev lämnade ensamma tillsammans lilla familjen med fika..

 

jag va så lycklig, jag tittade på henne hela tiden och bara pussade henne av lycka samtidigt som jag tittade på stefan och såg hur lycklig han va, vi alla tre va ett!

 

Stefan och lilla Alina är helt klart det bästa som har hänt mig, av hela mitt hjärta!!